EN KNALLES LEVNADSBERÄTTELSE

För några dagar sedan hittades en kort levnadsbeskrivning, nedtecknad i all enkelhet i ett litet skrivblock. Då huvudpersonen satt sina spår i Sävsjö är det kanske ej ur vägen att återge innehållet i hembygdskriften.

Skildringen är äkta, utan krusiduller. Den är värdefull. Bara små ändringar har gjorts i de i januari 1947 nedtecknade raderna.

Det var året 1877 den 15 februari som jag föddes i bondgården Kärr i Dalstorp som ligger inom Sjuhäradsbygden. Min far var Johan Fredrik Pettersson, född i Jonstorp, Ljungarps församling 1841 och min mor var Wilhelmina (född Melander) i Sundboda i Dalstorps församling 1848. Farfar var född ....... Morfar var född... ...

Jag var den femte i ordningen av elva syskon. I dag lever ännu vi kvarvarande åtta syskon, representerande en sammanlagd ålder av 540 år.

Jag växte upp i föräldrahemmet där vi samtliga fick den bästa uppfostran, icke minst då det gällde det andliga. Kyrkorna blevo på den tiden fullsatta och man måste vara framme i god tid för att få sittplats. Det var ock vanligt att Guds ord lästes högt i hemmet. Vid 15 år konfirmerades jag och kom till tron på Gud.

Vi fick tidigt taga itu med arbetet på gården och även göra resor till närmaste städerna Ulricehamn och Jönköping efter häst eller oxar.

Vid den tiden voro arbetsförtjänsterna små. Man kunde få en jordbruksarbetare för 33 öre och maten per dag eller 83 öre utan mat. Under skördetiden 50 öre och maten. Några industrier på den trakten kunde man ej tala om. Bygden var såkallad landsbygd, små och medelstora gårdar. På de medelstora gårdarna fanns i regel torpställe där torparen gjorde dagsverke för arrendet en á två dagar i veckan och fick spisa av egen medhavda mat. Hustrun fick ock göra sommardagsverke under skördetiden, likaledes med hållande av egen mat. Därtill fanns det såkallade backstugesittare som hade till uppgift att på olika gårdar arbeta mot dagspenning, som gällde ca 83 öre per dag, då han ju mestadels höll sig själv med maten. Han kunde ju ha hustru och många barn och på så sätt blev det lite mera kontanter till den stora familjen för mat och kläder. Backstugesittare hade inga husdjur utan fick köpa allt för kontanter.

Stugan var låg och byggd i en skogskant med ett rum och kök. I rummet var i regel en murad spis av sten eller tegel och köksspisen var en öppen spis med en brandring på fyra ben varpå kokkärlet placerades eller ock gryta med ben där man eldade under och omkring. Det fanns ock spisar där en krok utgick från spisväggen varpå man hängde grytan och placerade bränsle inunder. Sådana eldstäder hade ock bönderna.

Att vara backstugesittare var i regel sämre än att vara torpare. Dessa torp och backstugehem hade i regel många barn som efter uppväxten försåg bönderna med drängar och pigor. Dock var klasskillnaden så stor att bönder torpare - backstugesittare ej fick genom äktenskap uppblanda sig med varandra. Bönderna räknades nästan som adel. I kyrkan hade varje bondfamilj sina bestämda platser som årligen flyttades bakåt tills de kom till läktaren. Sedan fick de flytta till främre bänken och så undan för undan. Torparfamiljerna fick sina platser odelade under läktaren. På läktaren voro platserna i regel fria.

Det hände ock ibland att man kom till en grannkyrka där man ej hade stolplats att man av innehavaren blev bjuden följa med till hans stol om där fanns någon plats ledig. Prästfamiljen och s å k bättre folk hade plats längst fram i tvärstolar. För klockringning svarade varje gård i tur och ordning som upplästes av prästen på predikstolen. Där lästes även upp varjehanda, bland annat auktioner vari även nämndes vad som fanns att sälja samt grisauktioner. Att folk gick så mycket till kyrkan var ju både för att få höra predikan som ock för att få träffas, det fanns ju dåligt med samfärdsmedel. Men det var ju också så tidigare på landet att man måste gå i kyrkan. Såg prästen att man uteblev hände det att han kallade den försumlige och förhörde honom i katekesen och kunde han ej fick han läsa på och fick gå i förhör. Prästen hade stor makt. Prästen höll ock husförhör, tidigare i bondgårdarna men i min barndom i kyrkan, där alla som voro ogifta fick stiga fram i kyrkan och prästen förhörde. Det hörde ej till ovanligheten att drängar och pigor vid sitt arbete och middagsrast hade katekesen med sig och studerade på lediga stunder för att vara beredda att svara.

Några nutida nöjen fanns knappast på landsbygden men man hade ju marknaderna. Där mötte man upp och otaliga äro de äktenskapsförbindelser som därifrån fått sin första bekantskap. Och i regel var det kontrahenternas föräldrar som först ordnade upp det så att det rent av var att gå till dukat bord.

Många avtal mellan bonde och tjänare gjordes även upp där och då gällde det i regel årslön. När de kommit överens om lönen tog bonden upp fem eller tio.kronor och gav tjänaren som städja. Denna penning var lika bindande som kontrakt och bonden kunde låta hämta tjänaren eller tjänarinnan genom fjärdingsmannen om de skulle avvika inom den stipulerade tiden.

Vid högtidliga tillfällen hölls kalas i flera dagar under mycket ätande och drickande som sällan ledde till berusning. Bland ungherrarna var den hjälten, som efter slutad festmiddag kunde få fatt på grötgrytan och kliva upp i ett stort träd på gården och med sked skrapa och äta ur resten av gröten.

Stor knapphet på penningar rådde på den tiden och bonden fick lite betalt för vad han hade att sälja. Det såldes i regel å torget i närmaste stad.

De flesta bönder hade lån på sina gårdar. Jordbruksredskapen voro ock synnerligen primitiva men bygdens folk hade lärt sig leva sparsamt. På 1870-talet blev ett litet uppsving efter fransk-tyska kriget men det dröjde inte länge innan priserna åter föllo ner. Under torkåret 1868 var det synnerligen

besvärligt. Vattnet i brunnarna tog slut, likaså i bäckarna och bönderna fick om aftnarna driva sina djur halva milen till närmaste sjö för vattning, där de i regel övernattade.

Eftersom vi voro många i hemmet, fick en del av oss syskon tidigt giva oss ut att förtjäna eget bröd. När jag var 15 år tog jag drängplats hos en grannbonde och fick 20 kronor för sommarens sex månader. På hösten samma år tog jag plats hos en bonde som var smed för 25 kr per år där jag fick börja lära smedyrket. När jag fyllt 16 1/2 år tog jag riktig drängplats med 85 kronor för ett år och därtill föllo små persedlar som bestod av skor eller stövlar, väv till skjortor och ull till strumpor. Jordbruket låg dock inte i min håg. Jag såg andra mÖjligheter. Jag ville ut som knalle då ju många i min bygd levde av denna näring. Därför blev jag hänryckt när en knalle kom med påse på ryggen. Och kom det en som hade varulagret på hästskjuts, kunde jag inte hejda mig,utan sade en sådan skall jag bli.

För att kunna förverkliga min framtidsdröm beslöt jag mig att spara. Av de 85 kronor jag fick i lön sparade jag 50 och gick med dem till en bleckslagare i grannsocknen och bad att få beställa bleckkärl. Jag fick till svar att bleckkärl för 50 kronor bleve väl lite för starten, det borde vara minst 125:- Då skulle han inberäknat skjutsa mig till Nissafors, tre mil. Jag svarade att jag ej har mer än 50 kronor. Bleckslagaren lämnade som gensvar att du ser rejäl ut och för övrigt känner jag din far så du får kredit för de 75kr. Så blev det uppgjort och den 29 januari Carldagen tidigt på morgonen blev starten. Under mellantiden vände jag mig till en handlare som sydde mig en randig säck att öppna på mitten och så att jag kunde ha hälften av varorna på ryggen och andra hälften fram på bröstet. Det som icke fick plats i säcken hängde jag på armarna så jag såg nästan ut som en julgran. Samtidigt beställde jag av en smed en kälke med spjälhäck för varorna. Så rustad kunde jag ta mej fram i såväl snö som barmark.

Min moder varnade mig och bad mig stanna hemma. Jag kunde komma illa ut i främmande bygder oc "därtill är du husvill var kväll och gäld skyldig var morgon". Men ingenting kunde hejda mig. Så rustad skedde avfärden 29 januari 1895 och jag installerade mig i en bondgård i Nissafors. Jag packade varor på såväl kälken som säcken för att nästa morgon starta tidigt och presentera mina varor i stugor och gårdar, jag höll på även sedan ljusen voro tända.

Affärerna gick bra och om några dagar var det månadsmöte i Gislaved och där packade jag upp mina alster på torget och gjorde en del affärer. Så gällde min färd till Värnamo, det var torgdag dagen därpå alltså lördag. Jag fick en bonde från Nennesmo att ta mina varor och efter det jag övernattat hos honom skjutsade han mig tidigt till Reftele station där jag polletterade varorna till Värnamo för att torga. När jag satt på tåget från Reftele - som var ett godståg - frågade jag ett par banarbetare om det var någon fara att åka när det gick så fort och tåget krängde i krökarna. "Visst inte, snälltåget går mycket fortare".

På torget i Värnamo såldes en del och på aftonen var det att starta mot Växjö på apostlahästarna. Det var sju mil och djup snö. Jag gick ca en mil och övernattade. På söndagen gick jag fyra mil och måndagen två mil och så var jag framme. Nu gällde det att få plats på torget. Där var redan anlända ett 15-tal bleckknallar, marknadsresande, för det var ju Sigfridsmässe marknad som varade mer än veckan ut. Dessa knallar var mest ute för att festa in den nya säsongen och voro därför mycket uppsluppna. Som de voro så många och för att hålla priserna uppe räknade de upp sina lager till ett och höjde priserna.

En del av dem stod och sålde och skiftade om med att sälja och gå på krogarna. Som jag var nybörjare skulle några hindra mej från att sälja och skrämma bort kunderna. Jag bar ock något som de kallade "guleben" och därför kom de med halmviskor och gnedo mig på benen och sade att detta skall tvättas bort genom förtäring av sprit. Jag skulle alltså bjuda hela bunten, men detta kunde jag inte falla in på sparsam som jag var. När det inte gick genom lock skulle det gå med pock.

På torget i Växjö som vi stod plockade de ner mig i en tom bleckhäck och fyra man bar mig till Svanbergs krog där jag ställdes upp för att bjuda på konjak. Jag sade spontant nej. Då beställde de in lika många glas som vi var personer och var och en tömde sin sup. Jag vägrade men här gällde ingen pardon, de tog mitt glas och hällde innehållet innanför rockkragen. Så skulle suparna betalas. De kostade ca 15 öre st. Jag vägrade med påföljd att knallarna höll mig medan en av dem tog upp min börs och betalde. Jag var så fri för stunden. Tänk att sådant kunde gå för sig i Växjö stad utan polisens ingripande. Att anmäla dem var ej att tänka på, jag hade då fått betalt när jag kom ut på lantmarknaderna. Det var att lida och bida. De hindrade mig i försäljningen under hela veckan, så jag kunde inte sälja mer än ungefär till omkostnaderna. När marknaden var slut sade jag till en av torgarna: "Köp mitt lager så far jag hem och far aldrig mer ut på marknader" och detta var min uppriktiga mening. Jag fick det svaret "jag köper ej ditt lager för har du fått blodad tand stannar du inte länge hemma". Han hade förvisso rätt. Jag tog rådet av en gammal hantverkare bland hopen som rådde mig taga säcken på nytt och fortsätta ner mot Blekinge och så blev fallet. Varulagret och jag hamnade i Skruv.

Och så blev det börja från början från stuga till stuga och gård till gård och sända resten av lagret till närmaste station för påfyllning och från bleckslagaren beställa mera. Jag kom en god bit in i Blekinge under denna säsong.

När jag varit ute i tre månader hade jag förtjänat 175 kronor, en ingalunda föraktlig summa mot dränglönen. Så kom jag hem till far för vårarbete för att redan i juni upptaga marknadsförsäljningen på nytt.

Ett vilt liv fördes på dåtida marknaderna ej minst bland knallekåren. För att jag skulle vara säker att klara mig, tog jag tjänst som försäljare för en gammal marknadsresande i tanke att de andre skulle ha försyn för hans skull.

När hösten kom var jag trött av detta liv där man söp, slogs och skars. Jag beslöt mig för efter samråd med min bror som blivit stockholmare, att jag skulle bliva torghandlare i Stockholm på Kornhamnstorg. Tanke kom till handling. Det var 1896, jag var då 19 år och startar alltså i firman efter att i hemorten ha beställt disk och saltekar. Jag hyrde rum i källare och installerade mitt lager som ej blev stort. Jag hade under min Stockholms-vistelse god hjälp av min bror som var anställd hos polisen.

De första varorna kom på järnväg från hemorten. Smördrittlar om 10 - 25 kg såldes till restauranger, och matserveringar. Grisarna styckades av kunniga styckmästare som om morgnarna gjorde ett gott arbete efter att först ha förtärt ett par beska supar i en krog som kallades Kyrkan. På em raglade många av torghandlarna, söp eller ämnade sig supa. Varorna vägdes på en våg som ägdes av staden.

Jag fann snart att detta liv i Stockholm knappast var bättre än på marknaderna i Småland. För att ej gå under beslöt jag mig att efter vintersäsongen resa ner till Småland igen. Några stora förtjänster blev det ej under den korta stockholmsvistelsen men så var ju erfarenheten desto större.

Tanken blev handling och i april månad reste jag till Småland med båt till Jönköping. Så blev det att på nytt brottas på marknaderna tills nästa jul, då det blev att resa hem till Vestergötland för att träffa far och mor och syskonen.

Nu kom tanken fram: gör bleckkärlen själva, det ger bättre förtjänst och mera trygghet. Vi voro tre bröder, vi skulle starta med tillverkningen tillsammans. Jag utsägs till ledaren, min yngste bror 18 år, som tidigare inhämtat kännedom i blecktillverkning blev verkmästare och den äldre brodern, Herman 23 år försäljare. Han reste på marknaderna som voro talrika i Småland, Blekinge och delvis Skåne.

Nu blev att köpa in nödiga handmaskiner och verktyg och som vi icke hunnit samla något nämnvärt kapital fick vi köpa maskiner på avbetalning och råvarorna på kredit. Vi startade alltså vår blygsamma tillverkning i Sävsjö den 15 februari 1897 samma dag jag fyllde 20 år. Så var det att anställa några ynglingar från Västergötland som nybörjare. Man ansåg ej lämpligt med smålänningar - västgötarna hade ju rentav bleckslagareyrket i blodet. På verkstaden arbetades tidigt till sent och Herman körde omkring från marknad till marknad och tidvis från gård till gård och bjöd ut våra alster. Jag gjorde honom ock sällskap och vi delade på oss och gick in i var sin stuga.

Vi blevo i allmänhet väl bemötta, men många kvällar var det svårt att få mat och rum under nätterna. Men kom man på nytt gick det galant och de rentav väntade oss och hade t.o. med undanlagt pengar för blivande köp. För barnen var det en stor upplevelse när knallen kom.

I mars 1898 blev en stor upplevelse för mig som hade avgörande betydelse för framtiden. Arbetarna talade om att i missionshuset predikade tvenne flickor ur Helgelseförbundet och att många både äldre och yngre blevo frälsta. Vi beslöt att nästa kväll gå dit, inte för att lämna oss åt Gud utan för att visa att vi voro karlar att stå emot. Dock var Guds ande så nära att jag om en eller två timmar ej kunde motstå andens maning att falla på mina knän och be Gud om förlåtelse för mina synder och därefter stiga upp i församlingen och tacka Gud för undfången nåd. Ja detta var andra steget på denna dag. När jag nu ser mig tillbaka har det varit en slingrig väg och det är bara Guds nåd att jag får vara som jag är.

Innan detta år gått tillända var jag bekant med en flicka som stod och spelade vid den ovannämnda betydelserika dagen. Vi trolovade oss 1899 och ingick äktenskap 1900.

Nu insågo vi att det var för liten rörelse att leva av för tre företagare och därför övertog jag ensam rörelsen. Så småningom lades försäljningen om från marknader till försäljning till bofasta handlare. Detta var dock icke lätt beroende av att de bofasta icke tidigare fört sådana varor. Företaget gick dock framåt och 1905 inköpte jag en centralt belägen tomt vid stationen och rörelsen blev alltså utvidgad. Flera arbetare blevo anställda.

1914 kom första världskriget. Det medförde att priserna stego avsevärt. Rörelsen ökade och gav avsevärd förtjänst. Priserna höll sig till 1922 då allmänt prisfall inträdde, så stort att man icke fick stort mer kvar än man hade 1914.

1918 gjordes påbyggnader en våning och 1924 utökades fabriksbyggnaden med en vinkelbyggnad i två våningar. Så blev byggnaden som den är idag.

Efter att under flera år fått nöja oss med fotogenlampor för belysningen fick vi 1907 elektrisk belysning, vilket var ett stort framsteg. Samma år övergick vi ock från handarbete till maskinell drift. Delvis automatiska maskiner inköptes också varigenom driften kunde utökas. Men då tillgången på varor blev för stor föllo priserna rekordartat och höll i sig in på 1930-taiet. 1935 blevo dock konjunkturerna bättre år från år och lite besparingar kunde göras. Då ryktades om nytt krig och priserna ökade och förtjänsterna blevo bättre. Vi räknade med att om kriget kom, blev det svårt med materielerna vilket ock besannade sig. Vi beslöt på sommaren 1939 lägga upp reservlager vilket snart visade sig vara klokt. Efter dåtida förhållande köpte vi ett stort parti som industrikommissionen lade beslag på och ransonerade ut åt oss under 2-3 års tid. Kriget medförde stora besvärligheter, vilka jag här ej går närmare in på då de ju nu äro kända. Ännu i dag, nästan tre år efter kriget slut håller de i sig.

År 1944 ansåg jag lämpligast att sätta rörelsen på bolag. AB Johansson och Hällgren för grosshandeln och JH-fabriken för industrin.

I vårt äktenskap som var lyckligt har vi sju barn, fyra söner och tre döttrar. De har alla flyttat ur boet och har det bra. Ingen lycka varar dock beständigt. Den 22 november 1942 dog min älskade hustru från mig och ehuru alla mina barn gör det bästa för mig känner jag alltjämt ensamheten och saknaden.

Detta är den korta berättelse om sin levnad Karl Johansson, J-H-fabrikens grundare, nedtecknade vid den tid hans framgångsrika företag fyllde 50 år.